Ibland vågar jag. Och marken försvinner under mig. Jag vet inte vad jag kan, ska, borde göra. Eller inte göra. Men efter en stund så landar jag. Fast mark. Igen. Och jag kan ta några kliv innan det kanske är dags att våga förlora fotfästet än en gång.
Ibland vågar jag inte. Och då är det som jag krymper. Framförallt om jag vet att jag egentligen hade velat göra, det där som jag inte vågade.
Som tur är så förlorar jag inte mig själv, inte för gott. Finns nya val, ständigt, och kanske kanske vågade jag inte för det var ett för stort steg. Kanske behöver jag tassa lite försiktigare, göra något lite mindre vågligt, och stärka min mod-muskulatur innan jag ger mig på det där, som av någon anledning skrämmer så…
Tror vi alla har upplevt det som Sören Kirkegaard beskriver i de där två meningarna. För inte är jag väl ensam om att våga ibland, och ibland inte?
